Äntligen kan Andreas njuta av livet igen
UNT-Tidning 02/02/11
Av: Anna Westin

För drygt tre år sedan råkade Andreas Obenius ut för en bilolycka. Han blev förlamad från nacken och neråt. I dag kan han gå med stöd och tränar ständigt för att slå nya rekord. Men vägen tillbaka har varit lång.
Den första tiden grät jag varje gång jag vaknade. Det tog lång tid innan jag kunde börja njuta av livet igen, berättar han.
Den starkast läkande faktorn är kärleken, säger Andreas Obenius. På onsdag föreläser han på Akademiska sjukhuset om sin långa väg tillbaka.
Den 18 december 1998 förändrades då 35-åriga Andreas Obenius liv. Han har varit på kurs i Leksand och är på väg till Tierp för att hämta sina två små barn när han får sladd och voltar. Bilen åker baklänges ner i diket och Andreas vrider reflexmässigt huvudet bakåt för att se vart han är på väg. Samtidigt smäller bilen mot en sten.
Det känns som ett getingstick i nacken. Inte mer. Jag tänker att jag måste fort ut ur bilen innan det börjar brinna. Men kroppen lyder inte. Det går några sekunder innan jag inser att jag är förlamad, berättar Andreas Obenius.
Flera bilar kör förbi olycksplatsen, trots att Anderas bil står på tomgång i diket med lyset på. Mobiltelefonen ringer i väskan.
Kämpade för varje andetag
Tredje kotan är helt krossad och efter en stund faller Andreas huvud framåt. Nu måste han kämpa för varje andetag.
En lastbilschaufför stannar till sist och larmar ambulans. På väg till akuten i Falun försämras Andreas tillstånd. Han minns att han bor i Uppland. Inget mer. Men sedan säger han plötsligt ett telefonnummer, som visar sig gå till akutmottagningen i Tierp. Andreas har arbetat där som undersköterska och genom en före detta kollega kan familjen underrättas.
Andreas Obenius mamma befinner sig på sitt arbete: neurokirurgen vid Akademiska sjukhuset. Där möter hon sin son när han flygs in med helikopter senare under kvällen.
"Jag gråter hela tiden"
Under natten opereras Andreas. Läkarna bygger en ny kota i nacken av benbitar som tas från höften. Men nervtrådarna går inte att reparera.
Tiden efter operationen vaknar jag till då och då. Jag har slangar överallt, kan inte röra mig eller prata. En maskin håller mig vid liv. Jag gråter hela tiden och känner en fruktansvärd ångest. Jag är livrädd. Det är en fruktansvärd tid, berättar Andreas Obenius.
Den förtvivlan han känner övergår dock så småningom i ilska och beslutsamhet. Det hjälper honom att gå vidare. Andreas tränar intensivt och kan efter 10 månader på sjukhus, varav fyra i respirator, flytta hem till en lägenhet i Uppsala. Men han måste ha assistenter dygnet runt.
Stora framsteg
Han tränar numera dagligen och har gjort stora framsteg. Hans diagnos är ändrad till "inkomplett skadad", vilket innebär att det konstaterats att vissa funktioner fungerar. Han kan efter all träning röra vänster arm. Han kan gå några hundra meter med stöd och har stått upp själv i åtta minuter. Och det är bara några av Andreas Obenius "rekord". När han var på en rehabiliteringsresa på Teneriffa i höstas lyckades han hålla andan under vattnet i 4 minuter och 31 sekunder: Nytt personligt rekord.
Andreas Obenius har även lyckats gå 68 trappsteg med stöd av två bekanta för att kunna vara med på en inflyttningsfest på tredje våningen. Han har också ridit på en häst och flugit med fallskärm efter en båt.
Det har varit en lång väg tillbaka. Jag kämpar fortfarande varje dag. Men livet har börjat bli roligt igen.
Kan inte lyfta sina barn
Kontakten med barnen är också bra. Den sexårige sonen och åttaårige dottern är hos pappa på helger och lov.
I början var det väldigt jobbigt. Jag kände att jag inte kunde göra något för barnen. Men nu har vi anpassat oss. Sedan är det klart att det fortfarande gör ont i hjärtat att inte kunna lyfta upp sina egna barn när de ramlar och slår sig.
I dag läser Andreas Obenius webbdesign på halvtid. Han beskriver studierna som ett lyft. Framför allt eftersom han kommer ut och träffar folk. Den egna umgängeskretsen har krympt efter olyckan.
När man bryter nacken och ligger på sjukhus kommer alla med blommor och choklad den första tiden. Sedan blir det glesare mellan besöken. Många har tyvärr fallit ifrån. Man märker vilka som är ens riktiga vänner en sådan här gång.
Kärleken starkaste läkemedlet
Andreas Obenius har varit ute och föreläst för bland annat vårdpersonal och läkarkandidater om sina upplevelser av vården. På onsdag ska han berätta om sin väg tillbaka för personal på Akademiska sjukhuset.
Han anser utifrån sina erfarenheter att mycket inom vården kan bli bättre med enkla medel. Det han själv exempelvis saknade allra mest under sina månader på sjukhus var beröring.
Tänk dig själv att ligga i en säng i månader utan att någon smeker din kind eller ens lägger en arm på din axel. Den starkaste läkande faktorn är kärlek. Därför är det viktigt att personalen försöker förmedla att patienten är en omtyckt medmänniska och en värdig människa. Inte bara någon som ska tvättas eller så. Men det glöms lätt bort i all stress.
Glömmer aldrig dem som torkade tårarna
— Jag har träffat fantastiska människor i vården, sköterskor som har torkat mina tårar när de vakat över mig en hel natt. Dom glömmer jag aldrig. Men sedan har det funnits andra som läst tidningen medan jag gråtit i min säng.
Andreas Obenius beskriver också hur de senaste tre åren har förändrats hans inställning till livet. Han tar ingenting för givet längre.
Jag kan känna i dag att jag vill säga till varje människa jag möter: Kasta inte bort ditt liv. Försök åtminstone uppfylla dina drömmar. För livet är kort. Och det kan förändras för alltid på bara ett ögonblick.